Längtansblogg för en mamma utan barn

Det räcker nu.

Jag har verkligen tröttnat på att vältra mig i mitt eget elände, som om jag vore en av Hultströms arma grisar. I själva verket är jag en närmast oförskämt privilegierad kvinna, med en ljuvlig make, ett härligt hus att dela med kära vänner, ett arbete och en utbildning som genuint intresserar mig och där jag kan göra nytta för andra människor, raraste tänkbara katt, och sist men inte minst en fantastisk meditationslärare som jag är så tacksam för. Jag lever i en tid och på en plats på jorden där våra möjligheter att leva väl är bland de bästa planeten skådat - tack vare att de människor som gått före oss har slitit och kämpat för utveckling och rättvisa, för sina efterkommandes (det vill säga vår och min) skull. Jag är välutbildad, resursstark och kan dessutom med fog sägas ha ett visst patos vad gäller de globala ödesfrågor som behöver lösas inom de närmaste 5-10 åren, typ klimatförändringarna. Jag borde med andra ord ha betydligt bättre saker att göra än att tycka synd om mig själv.

Till slut kommer man till en punkt där man måste välja. Det är ju nu en gång inte hur man har det - ens när man har det så bra som jag - utan hur man tar det.

Tilläggas kan att vi har avslutat föräldrakursen, och att jag faktiskt känner mig mer säker nu än tidigare på att adoption är ett alternativ för oss. Trots de allt annat än muntra budskapen man får från organisationernas väntelistor gör det mig ljusare till sinnes, mitt i novembermörkret.

Jag visste det.

Vi var på kursen i lördags. Lite intetsägande - jag insåg att jag verkligen läst MYCKET när inget av det som sades under första heldagen var nytt - men för all del, trevligt, och meningsfullt att träffa andra i samma eller liknande situation. Fru L höll god min hela dagen - bara på rasterna förföll vi till att räkna hennes graviditetssymtom och kolla, bara en gång till, att hon verkligen inte börjat blöda. Officiell testdag var söndag.

Jag visste ju på något sätt, annars hade jag väl frågat? Jag hade väl bara ringt och hört efter? Skickat ett sms, åtminstone? Men jag lät det bero, undrade, men sköt undan tanken. Jag träffar herr L närmast dagligen, men han har inte sagt något heller. Ändå kände jag det i maggropen, att något hänt. Nu är fru L också på det viset. Det är ju bara att gratulera, och det gör jag, med många kramar och leenden och översvallande ord. Efter allt detta kämpande. Ingen förtjänar det mer än dem. Inga skulle bli bättre föräldrar. Ingen skulle bli en bättre mamma. Voilà.

Och listan över människor att undvika har just blivit lite längre.

Vem ska orka med mig och mitt jävla ältande framöver?

Jag känner mig sjukt patetisk.

Jag var uppe och visade upp mig, eller åtminstone vissa väl valda delar av mig, på reproduktionsmedicin härom dagen: follikel-UL efter pergoförsöket. Den här gången finns inga förväntningar över huvud taget, tänkte jag medan jag trampade uppför backen mot sjukhuset, och undrade samtidigt om jag inte lurade mig själv en smula. Sist jag skulle kollas efter pergokur trodde jag att jag var inställd på ett negativt besked, men det slutade ju ändå med tårar och smärre social katastrof, som tidigare återgetts här.

Men den här gången lyste verkligen känslorna med sin frånvaro. Jag kunde lika gärna varit hos tandhygienisten. Ny läkare (vänlig) och läkarkandidat (entusiastisk) belyste mina överdimensionerade äggstockar ur alla vinklar, utan att hitta någon follikel. Nada. Niente. Jag tänkte lite förstrött att det var ju bra i alla fall att jag kommit dit, det brukar ju alltid heta att mina äggstockar är en "peeerfeeekt illustration av PCO, sådant man skulle visa studenter". Nu tjänade de ju i alla fall någon slags syfte, vilket är mer än man kan säga om dem annars. Alltid glädjer man någon.

Solen sken på vägen tillbaka till kontoret. Klar luft, lysande löv, högt till himlen. Är jag avstängd, eller har jag bara råkat få en släng av det där efterlängtade perspektivet på saker och ting?

Lunch med fru L. Vi sitter i solen och ältar piller, sprayer och sprutor. Det är så skönt att träffa någon som är mitt i samma sak, en eländessyster bland alla magar och mjölkbröst som annars fyller upp bekantskapskretsen. Vi tar en promenad i parken och pratar om adoptionskursen. Kallelsen har kommit och hela november tycks plötsligt uppbokad. Det känns kluvet. Ett steg på vägen, förstås, men är det rätt väg? Jag berättar om tvivlet som kommit tillbaka så starkt på sista tiden - tanken att jag kanske inte skulle kunna knyta an på det sätt ett barn förtjänar, med den självklara villkorslösa kärleken. Visst vet jag att good enough räcker - men det måste åtminstone vara lika good enough som för ett barn jag själv burit. Annars tror jag att det är bättre att ge andra chansen att bli föräldrar. Fru L känner lite lika dant - vill jag verkligen? Till på köpet ska de träffa utredarna snart, trots att hon fortfarande står upp till armbågarna i hormonträsket. Är det verkligen rimligt?

Något händer ändå på den där promenaden. Vi berättar historier - exet som just fått sitt barnbesked, till exempel - och gör upp huvudlösa planer om att åka till Kenya tillsammans. Jag vet inte riktigt när det vänder, men plötsligt står vi på gatan utanför kontoret och skrattar och gestikulerar, och jag har svårt att slita mig från tanken. Tänk att få vara med om det. Tänk att få öppna sin famn och sitt liv för en ny liten människa från planeten jorden. Tänk detta steg ut i det okända, detta vilda språng, denna hjärteresa. Och tänk om det inte blir så - om vi inte får uppleva allt detta. Skulle inte mitt liv bli en smula fattigare då?

Nu hör vi till Stora Sjukhusets reproduktionsmedicinska avdelning. Eftersom undertecknad är något smärtare än i våras (och, by the way, har lärt sig allt som är värt att veta om groddar i processen) beviljas ytterligare några pergotimeförsök, innan den moderna fertilitetsmedicinen rycker fram för att till synes slutgiltigt ta över de allra mest intima funktionerna i min kropp. Jag vet förstås att jag borde vara tacksam för alla de landstingsfinansierade försök man får i den här delen av landet, men i stället blir jag arg bara jag tänker på det. Jag tycker, ursäkta mig, att hela processen verkar vidrig. Jag vill inte spraya, spruta, stickas, äggplockas och ET:as och FET:as. Jag vill ha mina könsdelar i fred, ursäkta mig. Plötsligt är jag mer liberalfeminist än jag någonsin varit.

"Om du bara kunde lägga din enastående kapacitet för politisk agitation på hyllan en liten stund", säger T med ett visst mått av resignation i rösten när jag morrande och fräsande stampar iväg uppför gatan efter läkarbesöket. Han gör sitt bästa för att känna in och muntra upp, men jag är barnslig och oresonlig och sur och vill inte prata om det. Om jag nu ska reduceras till äggproduktionsenhet ska jag väl åtminstone ha rätten att vara hormonell och irrationell. Åtminstone stundtals.

I de mer klarsynta ögonblicken är jag inte lika besk. Jag vill ju att vi ska försöka. Jag vill ju det. Jag tänker inte lasta T för att jag vill det. Eller för alla de orättvisor den reproduktiva biologin begåvat oss med.

Jag har lyckats hålla det ifrån mig nästan hela sommaren.

Undvikit magar och barnvagnar, ormat mig undan från umgänge med de väntande och de anlända. Glatt mig åt solen, katten och squashen som växer, när nu inget annat vill göra det.

Nu borde jag vara utvilad och lite peppad inför kallelsen till IVF-mottagningen. Istället känner jag mig bara oändligt håglös och misströstande. Jag ser inte alls fram emot den här processen. Jag är rädd, både för själva ingreppen och för den besvikelse jag av någon anledning är så övertygad om kommer att vänta vid slutet av sjukhuskorridorerna.

Är det såhär den biologiska klockan låter?

"Tyvärr", sade läkaren med de snälla ögonen, "har du inte svarat på behandlingen den här gången heller. Om jag vore som ni skulle jag överväga IVF." Hon måste sett att jag blev ledsen, för hon lade till ett uppmuntrande: "Du vet vad patient betyder, va?" "Ja", sa jag. "Jag är latinare." Varför jag nu sade det? Patient betyder tålmodig, men jag kände mig inte det minsta tålmodig längre.

Så jag tog mina motvilliga äggstockar och cyklade från kliniken mot jobbet, men jag kom inte särskilt långt. Bredvid dammen i parken gick luften ur mig och tårarna vällde fram. Det var en varm dag, grön och vänlig, full av fåglar och mammor i linne och bebisar i solhatt, och mitt i alltsammans satt jag på en gräsmatta och snorade och grät tills jag tappade andan. Samtidigt som en del av mig tänkte "du är inte klok, du vet ju att det här inte är vägs ände, du bor i ett land där du till och med får landstingsfinansierade IVF-försök, och så sitter du här och lipar!" Men jag kunde liksom inte ta mig i kragen. Det var första gången jag grät under hela den här processen. Dagen förflöt i något slags undervattensliknande tillstånd, med en klump i halsen som när som helst kunde lösa upp sig i rännilar av heta tårar.

På kvällen var vi bjudna till goda vännerna S och J, tillsammans med några andra som vi inte känner så väl. "Vi behöver inte gå", försökte T intala mig. "Vi kan ta en middag bara vi, på italienska restaurangen. Vi kan åka hem och vila. Du måste inte." Men jag kan verkligen gå i baklås med sådana saker - när jag är stressad och trött får jag för mig att jag måste bevisa för mig själv att jag visst klarar mer än jag tror. Och så tänkte jag väl att det skulle muntra upp mig. Det gjorde det också, en liten stund.

När vi hade kommit en bit in i middagen såg jag plötsligt att S drack samma alkholfria bubbelvatten som jag själv. Och hon är till skillnad från undertecknad inte IOGT-are. Jag var tvungen att gå från bordet, låsa in mig på toaletten och gråta igen.

Vi talade om det en stund senare i köket - min sorg, hennes glädje. Jag kunde ändå gratulera. Och rentav känna ett stråk av förväntan - tänk att vackra S ska ha barn! Men också så många andra känslor. Hopplösheten. Och värst, mest skamfyllt - avundsjukan som sticker upp sitt fulaste tryne. Hon är ju min vän. Jag vill bara glädjas.

Sedan förklarade vi för sällskapet att jag drabbats av någon plötslig åkomma (svininfluensa?!) och åkte hem.

Sedan dess har jag mediterat mycket över generositet. Jag har sökt i mitt hjärta efter en plats där barn och familj inte handlar primärt om mina behov, mina föreställningar om på vilket sätt det ska gå till, utan om att kunna släppa taget, ge sig själv och sitt liv åt något större. Inte för att odla något självutplånande martyrskap, utan för att min erfarenhet, vad den nu är värd, säger mig att sann kärlek börjar där. På ett sätt kan väl föräldraskap aldrig vara på ens egna villkor - det måste alltid handla om att sätta någon annan först. Det är en insikt som drabbar mig extra tydligt i den här situationen.

Jag fick ett sms från S, med en inbjudan till hennes födelsedagsmiddag. Jag tror att jag ska gå.

Jag har tänkt att jag är en bit före min sambo i den här processen med en möjlig adoption - jag slukar bloggar, tidningsartiklar och forumdiskussioner på löpande band och överväger olika alternativ, som synes till och med i sömnen. Kära T är något mer laid back, men i och för sig intresserad och vänligt inställd. Av någon anledning har han inte reagerat lika starkt som jag på våra misslyckade Pergotimeförsök, inte för att han är mindre angelägen om barn, utan för att han har en synbart orubblig tillit till att det kommer att ordna sig. Vi kommer självklart att få barn, helt enkelt.

I morse vid frukosten förvånade han mig dock en smula. Vi talade om hösten och IVF-kön som vi fortfarande inte ställt oss i. Det var han som skulle ringa vår privata klinik och be dem remittera oss till landstinget så att vi skulle kunna utnyttja våra offentligfinansierade försök, men han hade inte gjort det än. Lika bra att få det gjort, tyckte jag. "Men vill du det då?" sade han. "Du har ju sagt att du tycker att det verkar jättejobbigt."

Något kittlade till i maggropen. Vill jag det? Nej. Ja. Nej? Skulle jag kunna tänka mig att helt släppa tanken på IVF redan innan vi ens försökt, och satsa helhjärtat på adoption? T verkar inte ha något emot tanken. Kanske är det i själva verket han som ligger före mig i den här processen.

Jag är så... ska vi kalla det besatt? av detta med adoption just nu.

För inte alls länge sedan tänkte jag jättemycket på IVF, på att få vara gravid, sörjde tanken att - skäms lite för detta - just mina gener inte skulle få föras vidare in i framtiden... Just nu känns det där så avlägset. Jag vet inte varför, vet inte vad som har hänt, men adoptionstankarna svävar i huvudet nästan hela tiden! Fantiserar om resa, om första möte, om en färgglad familj från olika håll, och värms i hjärtat av tanken. Att någon skulle växa i min mage känns jämförelsevis främmande.

Idag berättade jag för mina föräldrar att vi ställt oss i kö. Mamma blev så glad - "nämen vad roliga ni är!!" - och berättade om en liten grannflicka från Kina som hon är så förtjust i, och hur hon sagt till flickan att "ett sånt här litet barnbarn skulle jag också vilja ha". Pappa, däremot, var inte lika uppenbart förtjust. Eller inte alls förtjust, snarare. "Det är ju en process", försökte jag förklara. "Ja, en ganska lång process, va?" sa han, med ett tonfall som antydde att för honom skulle det ta tid och evighet att ens vänja sig vid tanken.

Det gjorde mig lite ledsen. Det där är jag rädd för - att min familj på något sätt skulle känna att mitt barn inte hörde till, var ett andrahandsval, andrasortering. Jag antar att rädslan speglar de spår av tvivel som ändå finns kvar i mig under ytan.

Nå, köerna är ju evighetslånga, så blir adoption aktuellt har pappa all tid i världen att smälta det. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har ofta drömt graviditetsdrömmar - stora magar, förlossningar, bebisskrik och bebisdoft. I natt drömde jag för första gången en adoptionsdröm. Det var en liten flicka, kanske 5 år, med långt ljust hår och ett skört leende som hade kommit till oss. Drömmen har löst upp sig nu, men jag minns fragment: att vi såg henne tillsammans med hennes kompisar, att hon var ledsen, att hon sprang fram mot oss och kramade mig, men bara helt försiktigt, som om hon inte trodde att jag verkligen ville ha henne i min famn. I drömmen brast mitt hjärta av sorg och raseri över att någon så liten och så fin någonsin skulle behöva tvivla på att hon var efterlängtad, älskad och skyddad. Tårarna stiger i ögonen igen medan jag skriver detta.

Vi har betalat in vår sökandeavgift till Adoptionscentrum, men jag har fortfarande blandade känslor och en hel del tvivel kring det här projektet. Skulle jag bli en bra a-mamma? Skulle jag kunna älska mitt barn villkorslöst, på samma sätt som om jag fött det själv? Det känns som att drömmen visar att jag bearbetar på många plan nu. Ibland tror jag att jag skulle kunna.