Längtansblogg för en mamma utan barn

Jag har ofta drömt graviditetsdrömmar - stora magar, förlossningar, bebisskrik och bebisdoft. I natt drömde jag för första gången en adoptionsdröm. Det var en liten flicka, kanske 5 år, med långt ljust hår och ett skört leende som hade kommit till oss. Drömmen har löst upp sig nu, men jag minns fragment: att vi såg henne tillsammans med hennes kompisar, att hon var ledsen, att hon sprang fram mot oss och kramade mig, men bara helt försiktigt, som om hon inte trodde att jag verkligen ville ha henne i min famn. I drömmen brast mitt hjärta av sorg och raseri över att någon så liten och så fin någonsin skulle behöva tvivla på att hon var efterlängtad, älskad och skyddad. Tårarna stiger i ögonen igen medan jag skriver detta.

Vi har betalat in vår sökandeavgift till Adoptionscentrum, men jag har fortfarande blandade känslor och en hel del tvivel kring det här projektet. Skulle jag bli en bra a-mamma? Skulle jag kunna älska mitt barn villkorslöst, på samma sätt som om jag fött det själv? Det känns som att drömmen visar att jag bearbetar på många plan nu. Ibland tror jag att jag skulle kunna.