Längtansblogg för en mamma utan barn

Jag är så... ska vi kalla det besatt? av detta med adoption just nu.

För inte alls länge sedan tänkte jag jättemycket på IVF, på att få vara gravid, sörjde tanken att - skäms lite för detta - just mina gener inte skulle få föras vidare in i framtiden... Just nu känns det där så avlägset. Jag vet inte varför, vet inte vad som har hänt, men adoptionstankarna svävar i huvudet nästan hela tiden! Fantiserar om resa, om första möte, om en färgglad familj från olika håll, och värms i hjärtat av tanken. Att någon skulle växa i min mage känns jämförelsevis främmande.

Idag berättade jag för mina föräldrar att vi ställt oss i kö. Mamma blev så glad - "nämen vad roliga ni är!!" - och berättade om en liten grannflicka från Kina som hon är så förtjust i, och hur hon sagt till flickan att "ett sånt här litet barnbarn skulle jag också vilja ha". Pappa, däremot, var inte lika uppenbart förtjust. Eller inte alls förtjust, snarare. "Det är ju en process", försökte jag förklara. "Ja, en ganska lång process, va?" sa han, med ett tonfall som antydde att för honom skulle det ta tid och evighet att ens vänja sig vid tanken.

Det gjorde mig lite ledsen. Det där är jag rädd för - att min familj på något sätt skulle känna att mitt barn inte hörde till, var ett andrahandsval, andrasortering. Jag antar att rädslan speglar de spår av tvivel som ändå finns kvar i mig under ytan.

Nå, köerna är ju evighetslånga, så blir adoption aktuellt har pappa all tid i världen att smälta det. Inget ont som inte har något gott med sig.