tisdag 18 augusti 2009

Jag har lyckats hålla det ifrån mig nästan hela sommaren.

Undvikit magar och barnvagnar, ormat mig undan från umgänge med de väntande och de anlända. Glatt mig åt solen, katten och squashen som växer, när nu inget annat vill göra det.

Nu borde jag vara utvilad och lite peppad inför kallelsen till IVF-mottagningen. Istället känner jag mig bara oändligt håglös och misströstande. Jag ser inte alls fram emot den här processen. Jag är rädd, både för själva ingreppen och för den besvikelse jag av någon anledning är så övertygad om kommer att vänta vid slutet av sjukhuskorridorerna.

Är det såhär den biologiska klockan låter?

;;