Längtansblogg för en mamma utan barn

Jag var uppe och visade upp mig, eller åtminstone vissa väl valda delar av mig, på reproduktionsmedicin härom dagen: follikel-UL efter pergoförsöket. Den här gången finns inga förväntningar över huvud taget, tänkte jag medan jag trampade uppför backen mot sjukhuset, och undrade samtidigt om jag inte lurade mig själv en smula. Sist jag skulle kollas efter pergokur trodde jag att jag var inställd på ett negativt besked, men det slutade ju ändå med tårar och smärre social katastrof, som tidigare återgetts här.

Men den här gången lyste verkligen känslorna med sin frånvaro. Jag kunde lika gärna varit hos tandhygienisten. Ny läkare (vänlig) och läkarkandidat (entusiastisk) belyste mina överdimensionerade äggstockar ur alla vinklar, utan att hitta någon follikel. Nada. Niente. Jag tänkte lite förstrött att det var ju bra i alla fall att jag kommit dit, det brukar ju alltid heta att mina äggstockar är en "peeerfeeekt illustration av PCO, sådant man skulle visa studenter". Nu tjänade de ju i alla fall någon slags syfte, vilket är mer än man kan säga om dem annars. Alltid glädjer man någon.

Solen sken på vägen tillbaka till kontoret. Klar luft, lysande löv, högt till himlen. Är jag avstängd, eller har jag bara råkat få en släng av det där efterlängtade perspektivet på saker och ting?

Lunch med fru L. Vi sitter i solen och ältar piller, sprayer och sprutor. Det är så skönt att träffa någon som är mitt i samma sak, en eländessyster bland alla magar och mjölkbröst som annars fyller upp bekantskapskretsen. Vi tar en promenad i parken och pratar om adoptionskursen. Kallelsen har kommit och hela november tycks plötsligt uppbokad. Det känns kluvet. Ett steg på vägen, förstås, men är det rätt väg? Jag berättar om tvivlet som kommit tillbaka så starkt på sista tiden - tanken att jag kanske inte skulle kunna knyta an på det sätt ett barn förtjänar, med den självklara villkorslösa kärleken. Visst vet jag att good enough räcker - men det måste åtminstone vara lika good enough som för ett barn jag själv burit. Annars tror jag att det är bättre att ge andra chansen att bli föräldrar. Fru L känner lite lika dant - vill jag verkligen? Till på köpet ska de träffa utredarna snart, trots att hon fortfarande står upp till armbågarna i hormonträsket. Är det verkligen rimligt?

Något händer ändå på den där promenaden. Vi berättar historier - exet som just fått sitt barnbesked, till exempel - och gör upp huvudlösa planer om att åka till Kenya tillsammans. Jag vet inte riktigt när det vänder, men plötsligt står vi på gatan utanför kontoret och skrattar och gestikulerar, och jag har svårt att slita mig från tanken. Tänk att få vara med om det. Tänk att få öppna sin famn och sitt liv för en ny liten människa från planeten jorden. Tänk detta steg ut i det okända, detta vilda språng, denna hjärteresa. Och tänk om det inte blir så - om vi inte får uppleva allt detta. Skulle inte mitt liv bli en smula fattigare då?

Nu hör vi till Stora Sjukhusets reproduktionsmedicinska avdelning. Eftersom undertecknad är något smärtare än i våras (och, by the way, har lärt sig allt som är värt att veta om groddar i processen) beviljas ytterligare några pergotimeförsök, innan den moderna fertilitetsmedicinen rycker fram för att till synes slutgiltigt ta över de allra mest intima funktionerna i min kropp. Jag vet förstås att jag borde vara tacksam för alla de landstingsfinansierade försök man får i den här delen av landet, men i stället blir jag arg bara jag tänker på det. Jag tycker, ursäkta mig, att hela processen verkar vidrig. Jag vill inte spraya, spruta, stickas, äggplockas och ET:as och FET:as. Jag vill ha mina könsdelar i fred, ursäkta mig. Plötsligt är jag mer liberalfeminist än jag någonsin varit.

"Om du bara kunde lägga din enastående kapacitet för politisk agitation på hyllan en liten stund", säger T med ett visst mått av resignation i rösten när jag morrande och fräsande stampar iväg uppför gatan efter läkarbesöket. Han gör sitt bästa för att känna in och muntra upp, men jag är barnslig och oresonlig och sur och vill inte prata om det. Om jag nu ska reduceras till äggproduktionsenhet ska jag väl åtminstone ha rätten att vara hormonell och irrationell. Åtminstone stundtals.

I de mer klarsynta ögonblicken är jag inte lika besk. Jag vill ju att vi ska försöka. Jag vill ju det. Jag tänker inte lasta T för att jag vill det. Eller för alla de orättvisor den reproduktiva biologin begåvat oss med.