Längtansblogg för en mamma utan barn

Lunch med fru L. Vi sitter i solen och ältar piller, sprayer och sprutor. Det är så skönt att träffa någon som är mitt i samma sak, en eländessyster bland alla magar och mjölkbröst som annars fyller upp bekantskapskretsen. Vi tar en promenad i parken och pratar om adoptionskursen. Kallelsen har kommit och hela november tycks plötsligt uppbokad. Det känns kluvet. Ett steg på vägen, förstås, men är det rätt väg? Jag berättar om tvivlet som kommit tillbaka så starkt på sista tiden - tanken att jag kanske inte skulle kunna knyta an på det sätt ett barn förtjänar, med den självklara villkorslösa kärleken. Visst vet jag att good enough räcker - men det måste åtminstone vara lika good enough som för ett barn jag själv burit. Annars tror jag att det är bättre att ge andra chansen att bli föräldrar. Fru L känner lite lika dant - vill jag verkligen? Till på köpet ska de träffa utredarna snart, trots att hon fortfarande står upp till armbågarna i hormonträsket. Är det verkligen rimligt?

Något händer ändå på den där promenaden. Vi berättar historier - exet som just fått sitt barnbesked, till exempel - och gör upp huvudlösa planer om att åka till Kenya tillsammans. Jag vet inte riktigt när det vänder, men plötsligt står vi på gatan utanför kontoret och skrattar och gestikulerar, och jag har svårt att slita mig från tanken. Tänk att få vara med om det. Tänk att få öppna sin famn och sitt liv för en ny liten människa från planeten jorden. Tänk detta steg ut i det okända, detta vilda språng, denna hjärteresa. Och tänk om det inte blir så - om vi inte får uppleva allt detta. Skulle inte mitt liv bli en smula fattigare då?