Längtansblogg för en mamma utan barn

Jag var uppe och visade upp mig, eller åtminstone vissa väl valda delar av mig, på reproduktionsmedicin härom dagen: follikel-UL efter pergoförsöket. Den här gången finns inga förväntningar över huvud taget, tänkte jag medan jag trampade uppför backen mot sjukhuset, och undrade samtidigt om jag inte lurade mig själv en smula. Sist jag skulle kollas efter pergokur trodde jag att jag var inställd på ett negativt besked, men det slutade ju ändå med tårar och smärre social katastrof, som tidigare återgetts här.

Men den här gången lyste verkligen känslorna med sin frånvaro. Jag kunde lika gärna varit hos tandhygienisten. Ny läkare (vänlig) och läkarkandidat (entusiastisk) belyste mina överdimensionerade äggstockar ur alla vinklar, utan att hitta någon follikel. Nada. Niente. Jag tänkte lite förstrött att det var ju bra i alla fall att jag kommit dit, det brukar ju alltid heta att mina äggstockar är en "peeerfeeekt illustration av PCO, sådant man skulle visa studenter". Nu tjänade de ju i alla fall någon slags syfte, vilket är mer än man kan säga om dem annars. Alltid glädjer man någon.

Solen sken på vägen tillbaka till kontoret. Klar luft, lysande löv, högt till himlen. Är jag avstängd, eller har jag bara råkat få en släng av det där efterlängtade perspektivet på saker och ting?