Längtansblogg för en mamma utan barn

Jag visste det.

Vi var på kursen i lördags. Lite intetsägande - jag insåg att jag verkligen läst MYCKET när inget av det som sades under första heldagen var nytt - men för all del, trevligt, och meningsfullt att träffa andra i samma eller liknande situation. Fru L höll god min hela dagen - bara på rasterna förföll vi till att räkna hennes graviditetssymtom och kolla, bara en gång till, att hon verkligen inte börjat blöda. Officiell testdag var söndag.

Jag visste ju på något sätt, annars hade jag väl frågat? Jag hade väl bara ringt och hört efter? Skickat ett sms, åtminstone? Men jag lät det bero, undrade, men sköt undan tanken. Jag träffar herr L närmast dagligen, men han har inte sagt något heller. Ändå kände jag det i maggropen, att något hänt. Nu är fru L också på det viset. Det är ju bara att gratulera, och det gör jag, med många kramar och leenden och översvallande ord. Efter allt detta kämpande. Ingen förtjänar det mer än dem. Inga skulle bli bättre föräldrar. Ingen skulle bli en bättre mamma. Voilà.

Och listan över människor att undvika har just blivit lite längre.

Vem ska orka med mig och mitt jävla ältande framöver?

Jag känner mig sjukt patetisk.