Längtansblogg för en mamma utan barn

Det räcker nu.

Jag har verkligen tröttnat på att vältra mig i mitt eget elände, som om jag vore en av Hultströms arma grisar. I själva verket är jag en närmast oförskämt privilegierad kvinna, med en ljuvlig make, ett härligt hus att dela med kära vänner, ett arbete och en utbildning som genuint intresserar mig och där jag kan göra nytta för andra människor, raraste tänkbara katt, och sist men inte minst en fantastisk meditationslärare som jag är så tacksam för. Jag lever i en tid och på en plats på jorden där våra möjligheter att leva väl är bland de bästa planeten skådat - tack vare att de människor som gått före oss har slitit och kämpat för utveckling och rättvisa, för sina efterkommandes (det vill säga vår och min) skull. Jag är välutbildad, resursstark och kan dessutom med fog sägas ha ett visst patos vad gäller de globala ödesfrågor som behöver lösas inom de närmaste 5-10 åren, typ klimatförändringarna. Jag borde med andra ord ha betydligt bättre saker att göra än att tycka synd om mig själv.

Till slut kommer man till en punkt där man måste välja. Det är ju nu en gång inte hur man har det - ens när man har det så bra som jag - utan hur man tar det.

Tilläggas kan att vi har avslutat föräldrakursen, och att jag faktiskt känner mig mer säker nu än tidigare på att adoption är ett alternativ för oss. Trots de allt annat än muntra budskapen man får från organisationernas väntelistor gör det mig ljusare till sinnes, mitt i novembermörkret.