Längtansblogg för en mamma utan barn

"Tyvärr", sade läkaren med de snälla ögonen, "har du inte svarat på behandlingen den här gången heller. Om jag vore som ni skulle jag överväga IVF." Hon måste sett att jag blev ledsen, för hon lade till ett uppmuntrande: "Du vet vad patient betyder, va?" "Ja", sa jag. "Jag är latinare." Varför jag nu sade det? Patient betyder tålmodig, men jag kände mig inte det minsta tålmodig längre.

Så jag tog mina motvilliga äggstockar och cyklade från kliniken mot jobbet, men jag kom inte särskilt långt. Bredvid dammen i parken gick luften ur mig och tårarna vällde fram. Det var en varm dag, grön och vänlig, full av fåglar och mammor i linne och bebisar i solhatt, och mitt i alltsammans satt jag på en gräsmatta och snorade och grät tills jag tappade andan. Samtidigt som en del av mig tänkte "du är inte klok, du vet ju att det här inte är vägs ände, du bor i ett land där du till och med får landstingsfinansierade IVF-försök, och så sitter du här och lipar!" Men jag kunde liksom inte ta mig i kragen. Det var första gången jag grät under hela den här processen. Dagen förflöt i något slags undervattensliknande tillstånd, med en klump i halsen som när som helst kunde lösa upp sig i rännilar av heta tårar.

På kvällen var vi bjudna till goda vännerna S och J, tillsammans med några andra som vi inte känner så väl. "Vi behöver inte gå", försökte T intala mig. "Vi kan ta en middag bara vi, på italienska restaurangen. Vi kan åka hem och vila. Du måste inte." Men jag kan verkligen gå i baklås med sådana saker - när jag är stressad och trött får jag för mig att jag måste bevisa för mig själv att jag visst klarar mer än jag tror. Och så tänkte jag väl att det skulle muntra upp mig. Det gjorde det också, en liten stund.

När vi hade kommit en bit in i middagen såg jag plötsligt att S drack samma alkholfria bubbelvatten som jag själv. Och hon är till skillnad från undertecknad inte IOGT-are. Jag var tvungen att gå från bordet, låsa in mig på toaletten och gråta igen.

Vi talade om det en stund senare i köket - min sorg, hennes glädje. Jag kunde ändå gratulera. Och rentav känna ett stråk av förväntan - tänk att vackra S ska ha barn! Men också så många andra känslor. Hopplösheten. Och värst, mest skamfyllt - avundsjukan som sticker upp sitt fulaste tryne. Hon är ju min vän. Jag vill bara glädjas.

Sedan förklarade vi för sällskapet att jag drabbats av någon plötslig åkomma (svininfluensa?!) och åkte hem.

Sedan dess har jag mediterat mycket över generositet. Jag har sökt i mitt hjärta efter en plats där barn och familj inte handlar primärt om mina behov, mina föreställningar om på vilket sätt det ska gå till, utan om att kunna släppa taget, ge sig själv och sitt liv åt något större. Inte för att odla något självutplånande martyrskap, utan för att min erfarenhet, vad den nu är värd, säger mig att sann kärlek börjar där. På ett sätt kan väl föräldraskap aldrig vara på ens egna villkor - det måste alltid handla om att sätta någon annan först. Det är en insikt som drabbar mig extra tydligt i den här situationen.

Jag fick ett sms från S, med en inbjudan till hennes födelsedagsmiddag. Jag tror att jag ska gå.

Jag har tänkt att jag är en bit före min sambo i den här processen med en möjlig adoption - jag slukar bloggar, tidningsartiklar och forumdiskussioner på löpande band och överväger olika alternativ, som synes till och med i sömnen. Kära T är något mer laid back, men i och för sig intresserad och vänligt inställd. Av någon anledning har han inte reagerat lika starkt som jag på våra misslyckade Pergotimeförsök, inte för att han är mindre angelägen om barn, utan för att han har en synbart orubblig tillit till att det kommer att ordna sig. Vi kommer självklart att få barn, helt enkelt.

I morse vid frukosten förvånade han mig dock en smula. Vi talade om hösten och IVF-kön som vi fortfarande inte ställt oss i. Det var han som skulle ringa vår privata klinik och be dem remittera oss till landstinget så att vi skulle kunna utnyttja våra offentligfinansierade försök, men han hade inte gjort det än. Lika bra att få det gjort, tyckte jag. "Men vill du det då?" sade han. "Du har ju sagt att du tycker att det verkar jättejobbigt."

Något kittlade till i maggropen. Vill jag det? Nej. Ja. Nej? Skulle jag kunna tänka mig att helt släppa tanken på IVF redan innan vi ens försökt, och satsa helhjärtat på adoption? T verkar inte ha något emot tanken. Kanske är det i själva verket han som ligger före mig i den här processen.

Jag är så... ska vi kalla det besatt? av detta med adoption just nu.

För inte alls länge sedan tänkte jag jättemycket på IVF, på att få vara gravid, sörjde tanken att - skäms lite för detta - just mina gener inte skulle få föras vidare in i framtiden... Just nu känns det där så avlägset. Jag vet inte varför, vet inte vad som har hänt, men adoptionstankarna svävar i huvudet nästan hela tiden! Fantiserar om resa, om första möte, om en färgglad familj från olika håll, och värms i hjärtat av tanken. Att någon skulle växa i min mage känns jämförelsevis främmande.

Idag berättade jag för mina föräldrar att vi ställt oss i kö. Mamma blev så glad - "nämen vad roliga ni är!!" - och berättade om en liten grannflicka från Kina som hon är så förtjust i, och hur hon sagt till flickan att "ett sånt här litet barnbarn skulle jag också vilja ha". Pappa, däremot, var inte lika uppenbart förtjust. Eller inte alls förtjust, snarare. "Det är ju en process", försökte jag förklara. "Ja, en ganska lång process, va?" sa han, med ett tonfall som antydde att för honom skulle det ta tid och evighet att ens vänja sig vid tanken.

Det gjorde mig lite ledsen. Det där är jag rädd för - att min familj på något sätt skulle känna att mitt barn inte hörde till, var ett andrahandsval, andrasortering. Jag antar att rädslan speglar de spår av tvivel som ändå finns kvar i mig under ytan.

Nå, köerna är ju evighetslånga, så blir adoption aktuellt har pappa all tid i världen att smälta det. Inget ont som inte har något gott med sig.

Jag har ofta drömt graviditetsdrömmar - stora magar, förlossningar, bebisskrik och bebisdoft. I natt drömde jag för första gången en adoptionsdröm. Det var en liten flicka, kanske 5 år, med långt ljust hår och ett skört leende som hade kommit till oss. Drömmen har löst upp sig nu, men jag minns fragment: att vi såg henne tillsammans med hennes kompisar, att hon var ledsen, att hon sprang fram mot oss och kramade mig, men bara helt försiktigt, som om hon inte trodde att jag verkligen ville ha henne i min famn. I drömmen brast mitt hjärta av sorg och raseri över att någon så liten och så fin någonsin skulle behöva tvivla på att hon var efterlängtad, älskad och skyddad. Tårarna stiger i ögonen igen medan jag skriver detta.

Vi har betalat in vår sökandeavgift till Adoptionscentrum, men jag har fortfarande blandade känslor och en hel del tvivel kring det här projektet. Skulle jag bli en bra a-mamma? Skulle jag kunna älska mitt barn villkorslöst, på samma sätt som om jag fött det själv? Det känns som att drömmen visar att jag bearbetar på många plan nu. Ibland tror jag att jag skulle kunna.