Längtansblogg för en mamma utan barn

"Tyvärr", sade läkaren med de snälla ögonen, "har du inte svarat på behandlingen den här gången heller. Om jag vore som ni skulle jag överväga IVF." Hon måste sett att jag blev ledsen, för hon lade till ett uppmuntrande: "Du vet vad patient betyder, va?" "Ja", sa jag. "Jag är latinare." Varför jag nu sade det? Patient betyder tålmodig, men jag kände mig inte det minsta tålmodig längre.

Så jag tog mina motvilliga äggstockar och cyklade från kliniken mot jobbet, men jag kom inte särskilt långt. Bredvid dammen i parken gick luften ur mig och tårarna vällde fram. Det var en varm dag, grön och vänlig, full av fåglar och mammor i linne och bebisar i solhatt, och mitt i alltsammans satt jag på en gräsmatta och snorade och grät tills jag tappade andan. Samtidigt som en del av mig tänkte "du är inte klok, du vet ju att det här inte är vägs ände, du bor i ett land där du till och med får landstingsfinansierade IVF-försök, och så sitter du här och lipar!" Men jag kunde liksom inte ta mig i kragen. Det var första gången jag grät under hela den här processen. Dagen förflöt i något slags undervattensliknande tillstånd, med en klump i halsen som när som helst kunde lösa upp sig i rännilar av heta tårar.

På kvällen var vi bjudna till goda vännerna S och J, tillsammans med några andra som vi inte känner så väl. "Vi behöver inte gå", försökte T intala mig. "Vi kan ta en middag bara vi, på italienska restaurangen. Vi kan åka hem och vila. Du måste inte." Men jag kan verkligen gå i baklås med sådana saker - när jag är stressad och trött får jag för mig att jag måste bevisa för mig själv att jag visst klarar mer än jag tror. Och så tänkte jag väl att det skulle muntra upp mig. Det gjorde det också, en liten stund.

När vi hade kommit en bit in i middagen såg jag plötsligt att S drack samma alkholfria bubbelvatten som jag själv. Och hon är till skillnad från undertecknad inte IOGT-are. Jag var tvungen att gå från bordet, låsa in mig på toaletten och gråta igen.

Vi talade om det en stund senare i köket - min sorg, hennes glädje. Jag kunde ändå gratulera. Och rentav känna ett stråk av förväntan - tänk att vackra S ska ha barn! Men också så många andra känslor. Hopplösheten. Och värst, mest skamfyllt - avundsjukan som sticker upp sitt fulaste tryne. Hon är ju min vän. Jag vill bara glädjas.

Sedan förklarade vi för sällskapet att jag drabbats av någon plötslig åkomma (svininfluensa?!) och åkte hem.

Sedan dess har jag mediterat mycket över generositet. Jag har sökt i mitt hjärta efter en plats där barn och familj inte handlar primärt om mina behov, mina föreställningar om på vilket sätt det ska gå till, utan om att kunna släppa taget, ge sig själv och sitt liv åt något större. Inte för att odla något självutplånande martyrskap, utan för att min erfarenhet, vad den nu är värd, säger mig att sann kärlek börjar där. På ett sätt kan väl föräldraskap aldrig vara på ens egna villkor - det måste alltid handla om att sätta någon annan först. Det är en insikt som drabbar mig extra tydligt i den här situationen.

Jag fick ett sms från S, med en inbjudan till hennes födelsedagsmiddag. Jag tror att jag ska gå.