Längtansblogg för en mamma utan barn

Nu hör vi till Stora Sjukhusets reproduktionsmedicinska avdelning. Eftersom undertecknad är något smärtare än i våras (och, by the way, har lärt sig allt som är värt att veta om groddar i processen) beviljas ytterligare några pergotimeförsök, innan den moderna fertilitetsmedicinen rycker fram för att till synes slutgiltigt ta över de allra mest intima funktionerna i min kropp. Jag vet förstås att jag borde vara tacksam för alla de landstingsfinansierade försök man får i den här delen av landet, men i stället blir jag arg bara jag tänker på det. Jag tycker, ursäkta mig, att hela processen verkar vidrig. Jag vill inte spraya, spruta, stickas, äggplockas och ET:as och FET:as. Jag vill ha mina könsdelar i fred, ursäkta mig. Plötsligt är jag mer liberalfeminist än jag någonsin varit.

"Om du bara kunde lägga din enastående kapacitet för politisk agitation på hyllan en liten stund", säger T med ett visst mått av resignation i rösten när jag morrande och fräsande stampar iväg uppför gatan efter läkarbesöket. Han gör sitt bästa för att känna in och muntra upp, men jag är barnslig och oresonlig och sur och vill inte prata om det. Om jag nu ska reduceras till äggproduktionsenhet ska jag väl åtminstone ha rätten att vara hormonell och irrationell. Åtminstone stundtals.

I de mer klarsynta ögonblicken är jag inte lika besk. Jag vill ju att vi ska försöka. Jag vill ju det. Jag tänker inte lasta T för att jag vill det. Eller för alla de orättvisor den reproduktiva biologin begåvat oss med.