Längtansblogg för en mamma utan barn

Jag har tänkt att jag är en bit före min sambo i den här processen med en möjlig adoption - jag slukar bloggar, tidningsartiklar och forumdiskussioner på löpande band och överväger olika alternativ, som synes till och med i sömnen. Kära T är något mer laid back, men i och för sig intresserad och vänligt inställd. Av någon anledning har han inte reagerat lika starkt som jag på våra misslyckade Pergotimeförsök, inte för att han är mindre angelägen om barn, utan för att han har en synbart orubblig tillit till att det kommer att ordna sig. Vi kommer självklart att få barn, helt enkelt.

I morse vid frukosten förvånade han mig dock en smula. Vi talade om hösten och IVF-kön som vi fortfarande inte ställt oss i. Det var han som skulle ringa vår privata klinik och be dem remittera oss till landstinget så att vi skulle kunna utnyttja våra offentligfinansierade försök, men han hade inte gjort det än. Lika bra att få det gjort, tyckte jag. "Men vill du det då?" sade han. "Du har ju sagt att du tycker att det verkar jättejobbigt."

Något kittlade till i maggropen. Vill jag det? Nej. Ja. Nej? Skulle jag kunna tänka mig att helt släppa tanken på IVF redan innan vi ens försökt, och satsa helhjärtat på adoption? T verkar inte ha något emot tanken. Kanske är det i själva verket han som ligger före mig i den här processen.